Tiden går

Han är fortfarande kvar. Mannen. Det har gått elva år. Ett nytt liv har anslutit till vår trojka. Mannen, barnet och jag beställde en plutt och fick en tornado. Med buller och bång gjorde han entré, minuter från att dö, och livet fick en ytterligare dimension. En rivigare. Fartigare. Ännu roligare. Och mer fantastisk än någon av oss kunnat föreställa sig. Tiden går. Och kärleken består.

Han är kvar

Bloggen har sovit lite. Ganska länge. Jag har skrivlust igen men vet inte riktigt var jag ska ta vid. Han är kvar. Mannen. Min stora kärlek. Finare än någonsin. Och min lilla kärlek fyller tre i vinter.

Jag har inte glömt mitt singelskap. Glömmer det aldrig. Är så ödmjuk. På gränsen till religiöst tacksam. Tänker varje dag på hur tur jag haft. Varje dag. Jag lovar.

Läskig lycka

Jag vågar inte säga det. Vågar inte knysta. Vill skrika ut det men håller tyst. Den här lyckan. Den här ofattbara pirriga känslan av att livet är så här nu. Mitt liv. På jobbet svär man över trasig ventilation och prov på hög men jag ler. Ler och längtar. Hem.

Jag går på fest. Den första sedan jag blev mamma och jag är samma men en annan. Jag är lugn och glad och trygg och snyggare än någonsin. Jag ser det. Klockan passerar midnatt och festen förändras och får hjärtklappning. Jag sitter ensam vid ett bord medan mina bordsgrannar bara ska fylla på sina glas men blir stående vid baren. Förr: upphov till oro. Nu: komplett lugn. Den här lyckan är läskig men jag ber till Gud att den består.

Där går han

Fram och tillbaka går han. Snabba steg. Blicken fäst rakt fram. Jag ser hans rygg som inte fått någon sol alls i år. Iakttar den otroligt raka hållningen och funderar på om han inte går lite stoltare i år. Jag tror det.

När han når utkanten av gräsmattan där stängslet tar vid vänder han och kommer tillbaka mot mig och filten jag sitter på. Outtröttligt går han. Varje gång han passerar ler vi mot varandra i samförstånd och tänker samma sak. Att det tar tid i dag.

Jag tänker på mitt liv och min osannolika tur och stoppar inte tårarna som väller upp bakom solglasögonen. Grumliga där långt borta under en stor kastanj går de. Det bästa som hänt mig. Mannen i mitt liv och barnet som inte alls vill sova. Jag ser den lilla foten guppa upp och ner utanför vagnen och mannen som kör den. Han ler.

Han är här

3870 gram tung, 51 cm lång och alldeles alldeles ljuvlig. 

Sömntuta

Jag somnade om hörni. Snoozade och snoozade tills väckarklockan inte ringde mer. Hamnade i djupsömn. Gick i ide fast under de varma månaderna. När jag vaknade var det kallt igen och det hade hänt en del. Nytt hem. Nytt tempo. Och störst av allt ett nytt liv. Snart färdigbakad buffar han och bökar därinne i magen. Redo att komma ut. Om nio dagar är han klar. Och livet tar en ny väg.

Awakening

Bloggen har vaknat. Efter en lång dvala och ingen ork, ingen tid, ingen lust, ingenting, har den så äntligen slagit upp ena ögat och tittat sig yrvaket omkring. Den har sovit klart. Tack ni som troget väntat! ❤

Känner du dina facebookvänner?

Jag har alltid haft mina egna regler vad gäller facebook och vilka jag anser är mina vänner där; jag vill kunna vara mig själv när jag skriver utan att bli missförstådd för mina åsikter och min humor. Med det sagt tycker jag inte att det är okej att skämta om vad som helst. Vidare vill jag slippa läsa sådant jag blir alltför upprörd över och därmed slippa gå in i en diskussion eftersom det tar onödig energi. Man kan strunta i att gå in i diskussioner, sure, men man har också ett samhällsansvar tycker jag. Om ingen säger ifrån, vad händer med världen då? Jag har också alltid tänkt att jag vill kunna träffa mina facebookvänner på tu man hand och ta en fika utan att det känns konstigt. Vi måste ha något att prata om, jag måste gilla dem och känna att de gillar mig. Nu har jag raderat människor jag trodde att jag kände. Som jag inte alls förstår mig på och som jag inte lyckats möta i dialog. Ett problem kvarstår; en person i en inte alltför avlägsen omgivning som gillat en annan persons status som går ut på att de stöttar SD:s åsikter. Det kryper i mig men situationen är inte helt enkel. Jag fattar att det hela beror på ointelligens eller trångsynthet, eller både och, men ändå. Om alla resonerade så och ursäktade rasister… Ni fattar. Vad gör jag?

Måndagssoldat

Mathat

Ni vet det här jag skrev för några månader sedan om att vi så käckt planerar middagar, gör storkok och äter så himla bra och genomtänkt. Glöm det. Det är matkaos här. Sista minutenbeslut när blodsockret är som lägst, kalla korvar och yoghurt med flingor. Ingen orkar tänka. Ingen orkar laga. Middag sju dagar i veckan med tillhörande dubbla lunchlådor, att det kan vara så jobbigt. De här familjerna med fyra barn, hur gör de? Hur gör ni?

Hej mormor!

Jag har varit på Mallorca i sommar. Du uttalade det alltid Mallårka utan j. Kommer du ihåg när vi var där tillsammans? Jag var elva och du var bestämd. Mer bestämd än vanligt, så rädd att det skulle hända mig något. Du satt spikrakt i solstolen när jag badade. Du tyckte att det var otäckt för du kunde inte simma. Jag minns att du tyckte det var onödigt att jag hade bikiniöverdel med så små bröst och jag blev jättesur på dig. Minns du mormor? Du köpte ett halsband med mitt namn på den där marknaden och upptäckte sedan att en ficktjuv tagit pengar ur din väska. Du grät och vi åt hamburgare och jag ville så gärna kunna trösta dig mormor men jag visste inte hur så jag var alldeles tyst. Vi klädde upp oss och gick på revy. Jag fick banana split och nya vänner. Du sa att vi inte skulle ta spansk mat utan bara välja sådant från menyn som vi kände igen, annars visste man adrig vad man skulle få för konstigt. Mormor, du var så rolig. Så bestämd, så opåverkbar.

Nu när jag strosade gatorna fram mindes jag allt vi gjorde den där resan. Alla dessa små souvenirbutiker vi gick in i, på mitt outtröttliga initiativ. Strandpromenaden du älskade att gå längs. Vattenparken du lät mig åka till. Alla vykort vi skrev. Den stekta sillen med lök och grädde som du värmde i vårt lilla kök och blockljusen och de vita virkade dukarna du pyntat med första dagen. Jag mindes alla blommor du ville fotografera. Jag tyckte det var så tråkigt att fotografera blommor men vet du vad mormor, nu är jag precis likadan.

En dag trodde jag att jag såg dig. Från ett kafé tyckte jag precis att du gick på andra sidan vägen. Det droppade tårar i espresson mormor men de var för alla fina minnen. Jag har läst dina resedagböcker från Mallorca. Jag blev så glad och varm i hjärtat av att läsa hur mysigt ni hade, du och morfar. Nu övertar jag Mallorca från dig mormor och jag gör det med glädje.

Spanien

Vi är i Spanien. Han och jag. På en ö hämtar vi kraft. Vi insuper solens strålar och låter den efterlängtade värmen komma inpå. Vi dricker cava i sängen och hånglar i hotellets hiss. Vi vilar. På riktigt. Sover i en solstol i skuggan och sover middag på hotellrummet. Inga måsten. Inga tider. Ingen stress. Bara vi och solen. Vi iakttar de andra hotellgästerna och gömmer våra skratt och hoppande axlar bakom solglasögon och pocketböcker. Han och jag. Oskiljaktiga. På riktigt.

Hej mormor!

Hoppas att du har det bra. Att du kan andas bättre nu. Häromdagen fyllde jag din silverbricka med småplock och tog med den till sängen. Du skulle ha skrattat och tyckt att det var tokigt om jag berättat. Ditt guldarmband är i säkert förvar så att du vet. Jag är så glad att det fanns kvar för det där armbandet är verkligen du mormor. Jag läser dina dagböcker och blir så glad. Du och morfar hade det mysigt. Ses ni nu? Dansar ni? Gör du varm choklad till er på kvällarna? Jag är så oerhört glad att jag skrev det där brevet till dig medan du ännu orkade läsa det. Ett brev fyllt av minnen och kärlek. Jag tror att det blev 14 sidor långt. Du sa att det var det finaste brev du fått och att du hade blivit så glad att du fällt en tår. Det brukade du aldrig göra mormor. På din begravning ska jag bära rosa och svart. Jag har köpt en bubbelgumsrosa kjol. Du skulle ha älskat den mormor. Jag vet det.

Lyckan bjuder upp

Livet innehåller sådana kontraster. Medan jag lever i den hittills bästa tiden i mitt liv går andra igenom det värsta tänkbara. Flera gånger har jag varit på väg att skriva något ytligt på Facebook, lägga upp en lycklig bild på Instagram, men ångrat mig. Lyckan fastnar liksom i halsen när jag tänker på dem jag känner som har det så fruktansvärt just nu. Kanske tänker jag fel. Kanske kan lyckan också få bjuda upp olyckan ibland, för att göra den på lite bättre humör?

Stor kram och tonvis med kärlek till er som har det tufft just nu. Från mig. Till er.

Två tusen

47 inlägg till och bloggen har 2000 inlägg. Två tusen. Det måste vi fixa, eller hur?

Stackars lilla blogg

Helt bortglömd av sin ägare. Man kanske inte kan säga vanvårdad men något misskött. Några av er har tittat till den under den gångna månaden. Det tackar den er för.

Flower lover

Jag har ett nytt tempo. Det är mycket långsammare än mitt gamla och jag ser så mycket mer än innan. Lyfter blicken, ser hustaken, himlen. Varje dag passerar jag blomsteraffären på Norrtullsgatan och jag bara måste stanna. Varje dag. Jag står där en stund och insuper dofterna, färgerna. Lär mig ett nytt namn på en växt jag inte kan. Beundrar magnolian och tittar drömskt på citronträden. Ett långsammare liv. Ett bättre liv.

Hej hej, hemskt mycket hej

Det här med att säga hej på jobbet. Ni vet de här som säger hej flera gånger under en och samma förmiddag. Varje gång man möts. Hej vid kopieringsmaskinen. Hej vid kaffeautomaten. Hej. Hej. Hej. Hemskt mycket hej fast man enligt oskriven regel efter första hejet bara ska le lite med ihopknipen mun, lite extra krystat om man inte känner alternativt inte gillar varandra så mycket. De här hejarna, hur tänker de?

A nap of tea

Han tar min tekopp och sätter ner den på bordet. Stryker mig över kinden och säger att jag somnat. En bedrift minsann att somna med en kopp te i handen. Sanna Nielsen har just spänt sina halsmuskler innanför sin svarta spetstopp och jag är helt sänkt. Kaputt. Kraschad. Hela dagen har jag slitit med min sista uppsats. Sista uppsats, jag upprepar. Uppfattar. Uppsatsar. Jag börjar skriva vid nio och vid lunch hör jag någon som börjar slipa ett golv eller såga brädor i en lägenhet nära min. Tror jag. Det är fel. Det är taket på vår fastighet samt alla fastigheter runt omkrng som ska spolas. Antar att något annat kommer att hända med taken sedan men först har man bestämt att de måste spolas. Med helt vanligt vatten spolas de rena men det låter som om någon fönar i mitt öra. Från lunch till klockan 18 håller de på. Fön, fön. Och jag, jag ska skriva uppsats mitt i det här. Jag som inte klarar ljud just nu ska använda MLA-systemet när jag refererar och parafrasera och citera och briljera och försöka att inte plagiera. När jag somnar med tekoppen har jag nästan tio timmars skrivtid i kroppen. En kall chorizo och några tomater ryms där också. Nu bäddar han ner mig i sängen och jag somnar medan han bär ut koppen i köket. Teet är kallt. Hjärtat varmt.

Jag är inte du

– Men jag är inte som du. Jag är inte du! säger han frustrerat och vi försöker än en gång mötas i det som kan krocka när två liv ska samsas i ett på få kvadrat.

Jag vill planera. Han vill men är inte lika planeringsbenägen. Jag vill vara mer laidback men har svårt. Jättesvårt. I början gick jag till Hans stora irritation ofta ut ur rummet när vi hade en diskussion. Nu stannar jag kvar. Rösterna är inte längre höga utan har vanlig samtalston. Vi hittar alltid fram till varandra i kommunikationens labyrint, vi kan se våra olikheter och använda dem till något positivt, erkänna fel och tankevurpor, vi skrattar åt oss själva och varandra däremellan och det slutar alltid bra.

– Vi är så bra på att bråka, säger jag och pussar hans veck i kinden som är det finaste jag vet.
– Proffs, svarar han.

Sedan diskar vi. Han och jag.

Fråga frågor

Jag har packat ur och börjat om. Ni vet som en sådan där utflyktsryggsäck som man sällan tvättar men som man ibland vänder upp och ner på för att skaka ur allt skräp. Allt har jag hällt ut, precis varenda litet gruskorn. Börjat om. Fyllt den på nytt. För att packa smart har jag ställt mig en hel mängd frågor.

Vad vill jag göra på dagarna? Hur vill jag känna mig när jag går till jobbet? När jag kommer hem? Hur vill jag tillbringa mina vardagkvällar? Helger? Vad vill jag äta? Ha på mig? Vilka events vill jag delta i? Vem vill jag umgås med?

I svaren står att finna jeans mer sällan och skön bomull oftare, mindre TV-tittande, mer kokta grönsaker trots att Han inte gillar det, ostmackor och kaffe till frukost, mer musik, tidigare sänggående, mindre Facebook och mer frisk luft och inga ja-svar för att någon annan vill.

De här frågorna har varit väldigt bra för att inse hur jag vill leva mitt liv. Inse vad jag egentligen vill om bara jag får bestämma. Jag har också frågat mig vad jag skulle jobba med om jag hade obegränsat med pengar och de svar man då får är ju det man allra helst vill göra. För mig blev det läraryrket, musik och en möjlighet att jobba hemifrån. Två av tre har jag redan. Återstår gör musiken. Man kan inte alltid nå dit man vill men man kan försöka ta ett steg åt rätt håll.

Serotoninkosack

Medicinen gör sitt jobb. Att ta den på kvällen gör stor skillnad. På morgonen hoppar den i min säng och dansar kosackdans och spelar trumpet samtidigt. Tar tag i mina stortår, skakar och sjunger Helan går i falsett. Jag är piggare på morgnarna än jag någonson varit. Vilken grej.

Linda är ett geni

Linda Skugge har skrivit en krönika om manligt och kvinnligt, om synen på könen i vårt samhälle, om att ta för sig, inte ta för sig, om att ta plats, inte ta plats, inte få plats. Jag har först svårt att bestämma mig för om det hon skriver är mest briljant eller mest elakt men bestämmer mig för att jag tycker att Linda är ett geni. Ett elakt geni men ändå.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article18581875.ab

Mina produktmåsten

Nu får vi allt ta och lätta upp stämningen lite här i bloggen. Här kommer mina jagklararmiginteendagutan-produkter. Tipsa gärna om era ni med.

Jag har provat en miljard deodoranter och jag vet att den här innehåller dåligheter men det gåååår inte med någon annan deo. Lukterna gör mig illamående och jag känner mig svettig av andra. Tipsa gärna om giftfria doftfria alternativ som håller torrt.

Jag tjatar ihjäl er om den här ansiktskrämen men den är inget annat än bäst. Tycker jag.

MAC krämrouge i nyansen Posey. Fräscht så in i bomben.

Clarins instant light natural lip perfector. Långt namn det där. Det tråkiga är att tillverkarna verkar ha tillsatt något så att man blir beroende av just den ingrediensen men det är sjukt snyggt på det här glosset.

Make Up Stores concealer. Den här produkten är den jag skulle välja om jag bara fick ta en enda. Klarar mig inte utan den. Inte en dag.

Det är inte så att jag inte kan leva utan nagellack men jag älskar att ha välmanikyrerade målade naglar och Essies ‘Wicked’ är mitt absoluta favoritlack just nu.

Elemis cellular recovery capsules. De här kapslarna har gjort underverk med min hy. Efter all stress var hyn helt förstörd. Jag brukar normalt sett ha riktigt fin hy men nu dog den verkligen. Har aldrig haft så torr hy och jag hade ett tiotal sår i ansiktet plus finnar, blemmor och plitor. Jag gick på en djuprengörande ansiktsbehandling där de sa att jag borde köra en intensivkur morgon och kväll i fyra veckor under den vanliga ansiktskrämen för sätta fart på cellförnyelsen. För en gångs skull lyssnade jag på dem. Efter en vecka har de här små kapslarna med olja uträttat mirakel. Hiskeligt dyr i Sverige så jag köpte min för halva svenska priset på Ebay.

Den enda parfym i hela världen som jag kan ha. I mean it.

Depression syns inte på Instagram

Jag läser om Mick Jaggers flickvän. Om hur hon verkat leva ett sådant perfekt liv. Utåt. Jag läser hur man nu letar efter orsaken till varför hon tog sitt liv. Var det ekonomin? Trubbel med kärleken? Hon som hade allt.

Vi vet så lite om varandra. Jag tittar igenom mina bilder på Instagram. Bara vackra lyckliga bilder. Fina saker. God mat. Depression syns inte på Instagram. Man hör ofta människor säga att folk vill visa en yta utåt, visa upp något för andra som egentligen inte stämmer och hur falskt det blir. Inte konstigt alls tänker jag. Det handlar nog oftast inte om att man vill luras eller låtsas utan om att man vill dela med sig bara när man mår bra. När man orkar. Det är inte så svårt. Egentligen.

Depression- en förklaring

Min kollega fäller en dum kommentar om depression. Inte om mig. Hon vet ingenting om mig. Jag blir så beklämd över att hon är lärare och inte vet vad en depression innebär. Jag tänker att som lärare måste man veta det men sedan funderar jag vidare och tänker på hur oerhört svårt det är att förklara och att det då för den som aldrig drabbats borde vara än mer svårt att förstå.

Jag vill ge min bild. Att bo i sin drömlägenhet, att ha träffat sin drömman, att ha fina vänner, fantastiska bröder och världens bästa mamma, att vara frisk och ha pengar och en mängd jobbmöjligheter i ett yrke man tycker väldigt mycket om och ändå känna att man inte vet om man ska orka leva. Ingen logik. Det är depression.

Jeans igen

Jag kan ha jeans igen. Inte sådana jeans som jag brukar ha utan jeans med stretch och i det mjukaste material man kan tänka sig. Jag tog ett par storlekar större än vanligt dessutom. Det här gör att jag helt klart haft mer välsittande jeans men jag kan ha jeans utan att kroppen skriker i protest och bara det är en seger.

En semlighet

Jag äter min första semla för i år och köper den på Brot, ett pâtisserie på Odengatan. Hur fint är inte det ordet. Pâtisserie. Ingenstans gör de så goda semlor som på Brot. Jag frågar vad hemligheten bakom dessa fantastiska bakverk är och man berättar att förutom att man använder sig av de bästa och dyraste råvarorna även anammar en hemlighet med semlor som få vet. Man får aldrig aldrig kyla semlan när den är färdiggjord. Det är därför matvaruaffärernas kyldisksemlor är så torra och det är därför även bagerisemlor kan tyckas torra om man köper dem och sätter in dem i kylen för att äta senare. Jag älskar att få reda på sånt. Mat ska vara gott och ju mer kalorier något innehåller desto godare måste det vara för att det ska vara värt det. Tycker jag alltså.

Bolåneränta

Räntorna ligger lägre än på länge. Jag lyckades förhandla ner min rörliga ränta till 2.07 % häromdagen och är rätt nöjd men inte helt. Jag tänker vara skoningslös i min jakt på en bättre ekonomi. Såhär säger chefsekonomen Tomas Pousette:

Tipset är att titta på SEB som dagligen redovisar sin upplåningsränta. I det fallet är tumregeln att en möjlig boränta ofta ligger 80 punkter över den nivån.

Idag 7 mars ligger upplåningsräntan på rörlig ränta på 1,28 vilket innebär att man som kund kan få 2,08 procent. Kolla upp och förhandla du med.

Valfläsk

Jag kommer att göra helt om och i september rösta rödgrönt. Av en anledning enbart; för att Gustav Fridolin ska bli skolminister. Det är det bästa som kan hända svensk skola i dagsläget. Förutom att det han säger är det smartaste man hört en politiker säga på extremt länge jobbar Gustav på en skola en dag i veckan. Say. No. More.

Ny mark

Jag har kommit på att jag är trött på undervisning. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så men det har kommit till mig mer och mer. Jag känner skillnaden när jag går till mina två jobb som är olika som natt och dag. Jobbet på gymnasiet är spännande, ger puls och mycket input och feedback, är meningsfullt men också jobbigt, krävande och sätter press på mig. Jag gillar det men går dit med lite hjärtklappning trots allt. Jobbet på Komvux är varierande med mer administration och rättning, elevkontakt per mail och telefon och mindre undervisning på plats men så lugnt och skönt. Jag går dit med ett lugn i magen och glädje. Alltid glädje. Ingen press. Och jag har bestämt mig för att det i det här skedet av mitt liv är precis vad jag behöver.

Vad ska vi äta?

Mat är viktigt för mig, inte bara själva ätandet i sig utan även att jag får i mig nyttig och allsidig kost från bra råvaror. Det jag däremot inte vill är att lägga ner så mycket energi som jag nu gör på just mat. Det är jobbigt. Jag vet att det här inte riktigt går ihop och kanske borde maten få ta mycket tid men de flesta av oss är ju inte hemmafruar/män med hela dagar att stå och göra långkok. Jag tror att det här kan vara ett av det vanligaste skälet till att vi suckar i vår vardag. Hemma hos oss har vi i alla fall gjort några förändringar som underlättar det hela.

1 Vi lagar oftare och oftare två rätter när vi ändå håller på, på så vis slipper man laga dagen därpå.

2 Vi har alltid färdiga styckfrysta hemmarullade köttbullar i frysen som man kan plocka fram till en helglunch, en matlåda eller till en middag efter sen träning. Ett par gånger i månaden kör vi rullfest. Kanske tar vi ett glas vin under tiden. Förresten hade jag alltid ägg i mina köttbullar förut, nu har jag efter tips från min lilla mamma en skvätt vispgrädde istället och det blir så mycket bättre. Inga studsbollar mer.

3 Vi har köpt två självhäftande ark och satt upp på insidan av skafferidörren, på det ena skriver vi veckomatsedel, på den andra varor som tagit slut. På så sätt behöver vi (läs jag) inte hålla allt i huvudet och tänka så att det blir kortslutning. Hur jämställda vi än tycker att vi är var det ändå jag som automatiskt stod för just de där planeringsbitarna innan det brann i min hjärna. Not anymore though. Den här fiffiga självhäftande idén gör också att vi inte behöver ha fula lappar uppsatta med magnet på kylskåpsdörren. Hatar det. Det stör min estetiska frid.

4 Jag skalar ett gäng morötter ett par gånger i veckan, skvätter på dem lite vatten och förvarar dem i kylen. Perfekt att rycka med sig till jobbmellanmål eller knapra på när blodsockret är lågt innan middag. Det gör också att jag inte behöver äta en bautaportion mat. Är mycket nöjd över denna enkla insats.

I övrigt har vi dragit ner på det röda köttet, för att jag är helt säker på att för mycket av det ger cancer och för att man känner att kroppen har det jobbigt när den ska smälta det. Vi har till exempel börjat göra quornfärssås och lasagne på quornfärs. Lika gott om inte godare. Vi har också bytt ut en del varor mot ekologiska. Det här med gift i bananer har väl ingen missat men vi köper dessutom utan undantag ekologisk potatis, morötter, kött och mjölk. Nästa steg är att byta ut kaffet och övriga mejeriprodukter. Godare och bättre och giftfritt och allt.

Topp tio

Vad gillar ni mest just nu? Här är min lista:

1 Vårfåglar sjöng utanför balkongen i morse. Det finns hopp om en annan tid än den här gråblöta yllesocksårstiden.

2 Nuxe ansiktskräm som heter crème fraiche. Igen och igen och igen och alltid. Ingen kräm äro bättre än den.

3 Mauro Scoccos fantastiska humor. Han är så obeskrivligt rolig och allra allra bäst är han när han pratar svenska som en spansk gubbe i Pluras kök. Jag dör vad kul.

4 Ostar och rött vin. Har återupptäckt båda och påmints om hur jag älskar älskar älskar dessa livsmedel. Har just nu dille på chèvretoast med röd lök och honung till en sallad på honungs/galiamelon, gurka, avocado och pressad lime.

5 Essies nagellack. Det bästa på marknaden tycker en nagellacksfantast som jag. Värt varje öre.

6 Revlons så kallade färgbomb som förstärker din hårfärg om du färgat håret. Min heter mandarin 400 eftersom jag samlat mod och blivit en riktig rödtott. Köp! Och använd handskar när du sätter i den.

7 Gäspa sängkläder från IKEA. Alltsåååååå. De smeker huden när du sover. Ingen överdrift. Jag kan inte sova i annat. Det går inte. Måtte de inte utgå ur sortimentet.

8 Det finns klädrullar och så finns det klädrullar. Den som finns på MQ är överjävlig. Tar bort allt du inte vill ha på kläderna. Suger sig fast som en blodigel och bara gör dina kläder fräscha igen. 29 kronor kostar den. Köp för tusan.

9 Hortensior. Kommentar överflödig. Det finns ingen vackrare blomma. Tycker jag.

10 Han. Listan är skriven utan inbördes ordning, annars skulle Han såklart fått förstaplatsen. No doubt.

Madras

Min nya läkare visar mig den skattning man gjorde på mig när jag först kom in i höstas och vi jämför med den jag nyss fyllt i. Första gången hade jag 33 på testet som heter Madras och som mäter graden av depression. Gränsen för svår depression går vid 34, säger hon. Sjunker man till 35 och vidare mot 40 läggs man ofta in. Nu har medicinerna puttat upp mig till 10 och gränsen för depression är 12. Det innebär att jag inte är deprimerad. Inte just nu. Inte just idag. Jag kan själv inte förstå att jag inte förstod hur illa det var. Jag såg inget ljus, inget hopp. Det är svårt att förklara och svårt till och med för mig att förstå nu så här i efterhand. När jag ser siffrorna på papperet och läkaren pratar om vilken resa jag gjort och hur tufft det måste ha varit brister det. Tårarna strömmar fast den här gången är det bra. Bara bra.

Är du orolig för någon du känner eller kanske funderar på om du själv uppfyller kriterierna för depression, sök hjälp. Vänd dig till din vårdcentral/familjeläkare först och främst. Vänta inte.

Lilla mormor

Min lilla mormor är sjuk. Hon ligger på sjukhus och kanske aldrig mer får komma hem igen. Jag har tänkt skriva det där brevet i veckor nu men skjutit upp och skjutit upp. Jag vet varför det har känts jobbigt. För att jag inte vill tänka på innebörden. Vill inte påminnas om orsaken till att jag vill att hon ska få läsa det där som är så svårt att säga. Hur mycket hon betytt för mig. Vilket band vi haft, hon och jag. Hur hon lärt mig namnen på alla blommor och texterna till alla de där psalmerna. Hur vi bad aftonbön under de där mörkgröna påslakanen med nyckelpigor och hur jag fick ta hur mycket smör och socker jag ville där hos henne. Hur hon bar sin handväska när vi skulle handla och hur hon alltid körde sin silverfärgade Ford på tvåans växel oavsett hastighet. Hur hon alltid bar med sig halstabletter och hur hennes guldarmband rasslade av alla berlocker när hon öppnade asken. Ifall det värsta händer har hon läst mina ord och jag känner en stor lättnad mitt i det sorgsna.

Man kan skaffa en ny man eller kan man?

Kollegan säger att hon funderar på att skilja sig. Hon berättar om ett liv hon inte alls vill leva eller hade tänkt sig. Säger att allt är dött. Hopplöst. Försent. Och jag får min förklaring till varför hon är så butter. Och jag vill bara vara barn på nytt och naiv och omedveten om allt och säga Kan du inte skaffa en ny man då? och sen ska allt bli bra igen.

You dirty couch

Ibland tänker jag på hur vår mullvadsfärgade soffa skulle se ut om den var vit. Sen slår jag bort tanken direkt.

Dagens komplimang

– Du är alldeles för godhjärtad!

Min kollega säger att hon syftar på mitt tålamod med eleverna och min förståelse för deras svårigheter och röriga hjärnor. Det där som irriterar henne. Jag tror att det kan vara en av de finaste komplimanger jag någonsin fått i jobbsammanhang.

Ge mig pengarna!

Jag fick min senaste normala lön i juli. Sedan dess har jag levt på studiemedel och väntat på Försäkringskassans välvilja som aldrig verkar inträffa. Nu kommer den första i närheten av riktiga lönen i nästa vecka. Hur har jag då påverkats av sju fattiga månader? Tänkt på andra som aldrig har pengar? Ja. Varit tacksam över att jag har ett jobb? Ja. Tänkt över mina shoppingvanor? Ja. Tänkt att jag klarar mig med mindre pengar än jag trodde? Ja. Känt stolthet över att ha kört ett budgethalvår? Ja. Tänkt att jag haft tur som bara upplever det temporärt och att det snart är över? Ja. Tänkt i timtal på allt jag ska köpa när jag får pengar och surfat mode som en tokig samt skrivit små önskelistor i prioriteringsordning som delvis kommer att verkställas under den magiska veckan som har nummer nio?

Ja.

Serotonin

Min läkare har slutat så jag får träffa en ny. Hon läser mina journalanteckningar och ställer tusen frågor. Jag gillar henne. Hon är seriös och förstår mig. Två lika viktiga faktorer hos en läkare. Hon frågar om mitt dygn. Jag beskriver. Sedan säger hon något som måste vara det smartaste någon människa sagt på mycket länge.

– När tar du din medicin?
– På morgonen.
– Hmm, jag tänker att det inte är det bästa för dig.
– Okej?
– Du mår som sämst på morgonen och du är jättetrött och har svårt att vakna. Det är serotoninet som inte bara gör att du mår bättre utan också hjälper kroppen att vakna. Jag tänker att det är dumt att din serotoninhalt är som lägst på morgonen. Tabletten har ju nästan gått ur kroppen då, därför tänker jag att vi skiftar så du tar den tidig kväll istället?
– Men det är ju GENIALISKT! utbrister jag och hon ler snällt.

Det här är ju jätteviktiga grejer. Asviktigt ju! Tänker folk på det här? Jag bara undrar.

Northug will get no hug

Kom att tänka på en sak. Northug kommer förbli singel om han inte skippar sin approach. Resignerar. Inser att man får vara svag. Det är okej. Innan dess; ingen kärlek som håller. Det var bara det.

Varför är du ledsen?

Jag fick frågan av en vän. Så svårt att bemöta den typen av okunskap gällande depression. Jag orkar inte. Samhället måste fortbildas i psykisk hälsa och dess motsats. Där har vi något att satsa på i skolan först och främst. Tänk om man fick slita av Jan Björklund hans välputsade skor och pudra dem med talk inuti för att sedan ha på sig dem en vecka. Fatta vilka grejer man skulle kunna utföra. Stordåd. Styra upp. Rätta till. Göra om. Göra gott. Jak swimmar.

Facit

Lärardebatten. Jag ska inte hetsa upp mig. Det är inte bra för mig. Det är så svårt att låta bli dock. Visst är det katastrof att det om sex år kommer att fattas 43 000 lärare, yes box och det är bra att höja lönerna men det är inte det som är viktigt här och nu. Hur många gånger ska lärare behöva säga det? Fler lärare på färre elever och färre undervisningsminuter per lärare, där har vi det. Ingen tvekan om det. Så enkelt det var.

Mörkerdusch

Jag har skaffat mig några nya vanor. Först det här med daglig långfrukost. Jäklar vilken grej. Hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så härligt. Så betydelsefullt. Jag kör mindfulness flera gånger i veckan. Har en speciell app som min terapeut rekommenderat. Det är jätteskönt. Ger verkligen resultat ihop med rätt andning. Jag har också börjat mörkerduscha. Jag kan vara den första person som inser hur genialiskt det är. Duscha varmt i mörker. Kroppen blir lugn. Jag gör det på kvällen. Det är bra skit.

– Men du ser ju ingenting, säger Han och kikar in i badrummet utan att alls fatta vitsen med min nya idé.
– Det gör väl inget, svarar jag.
– Men du ser ju inte vilken flaska du tar. Du har ju två miljarder flaskor därinne.
– Jag vet ju ungefär var dom står. Dessutom känner jag på formen vad det är och det är klart att det funkar annars skulle ju inte blinda kunna vara rena.
– Men det tar ju onödig tid!
– Vad gör det?
– Du är knäpp.
– Tackar.
– Ja så länge du är nöjd.

Och nöjd är precis vad jag är.

Vinterutrustad

Skidhelg i Dalarna hägrar och det ska bli underbart. Precis vad vi behöver. Min åkrädsla förbjuder oss dock att köra bil dit. Jag vill inte det. Bilkörning är inte Hans starka sida och även om jag kör bra är jag ovan. Därför åker vi tåg och möts av hyrbil på plats. Känns så bra. Moget. Safe. Han ringer för att boka en bil. Han vill gärna ta ansvar för det och det får han. Jag förstår.

Han: Ja men toppen, då står den redo klockan 13 då?
Dalmas på bensinstation: Ja visst.
Han: Jo, en fråga; är bilen vinterutrustad?

Och jag kan inte på några villkors vis kväva min fnissattack från soffan. Efteråt tycker han att jag är dum och att frågan visst var högst befogad men som fjällflicka är frågan om en hyrbil i Dalarna under februari är vinterutrustad mycket mycket rolig. Det kan icke hjälpas.

Min älskade älskade man med skinnjacka och sneakers mitt i vintern. Min asfaltspojke. Har aldrig älskat en kulturkrock så.

Ge fingret

Jag skalade morötter och passade på att skala av huden på vänster långfinger. Det dunkar som helvittes och nu säger mig min hypokondriska ådra att det kommit in smuts i såret, att det kommer att bli inflammerat och leda till amputering och att jag sen aldrig mer kommer att kunna göra fuck you med vänster hand. Fuck.

Bloggstatistik för 2013

Bloggen har haft bättre år än ifjol, det är ett som är säkert. Antalet inlägg från mig var inte lika stort som tidigare år och med det har antalet besökare minskat. Så är det ju. Sedan jag började skriva i september 2010 har ni i alla fall klickat på min blogg 75 844 gånger. Det är i snitt 1806 klick i månaden. Fatta hur mycket det är! Och många av er vet inte ens vem jag är. Jag är smickrad.

Om du klickar på länken under bilden ser du hur 2013 såg ut. Kanske ligger du i topp på kommentarssidan?

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 10,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 4 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Paljett utan vett

Mitt i allt det allvarliga. Depressioner. Folk som inte orkar. Barn som svälter. Mitt i allt det önskar jag mig inget hellre än ett par paljettleggings från Isabel Marant pour HM. De kostar 2000 kronor och vill inte lämna min hjärna. Jakten efter ett par på Ebay har börjat. Jag vet att det är krejsi bananas. Sanslöst och hemskt och ytligt och larvigt men det struntar jag i. Jag ska ha dem. Jag är värd dem. Basta.

Backlash

Det är kanske inte ett steg fram och två tillbaka men väl två fram och ett tillbaka. Kroppen vill inte hänga med. Jag är trött. Har ont i huvudet. Måste vila trots att jag tycker att jag tar det lugnt. Jag jobbar med frustrationen och det är svårt. Svårt att resignera, acceptera och inse vidden av tiden och ansträngningen det tar att skapa ett nytt liv. Låta tanke, själ och kropp bli bättre kompisar. Stänga in dem i ett Big Brother-hus i 100 dagar och låta dem bråka, skrika, gråta och samsas för att sen komma ut och jubla över sin nyfunna vänskap och över sin bedrift, tacksamma över allt de har.

På repeat

Min granne äger fem CD-skivor. Hon har Tina Turner, Whitney Houston, Lisa Nilsson, Eurythmics och en samlingsskiva med Madonna. That’s it. Tutti. Hon har förutom fem CD-skivor ett öra som inte hör. Hon är hemma halvtid liksom jag och hon älskar musik. I alla fall fem skivor. Ni fattar. Hon kör inget annat än de här skivorna och gärna en och samma under en dag. Fem skivor och ett öra som inte hör betyder hög musik om och fucking om igen. Tolfte gången What’s love got to do with it? drar igång har jag lust att dra på lite krämrouge, trampa en trappa ner och skrika:

– IIIINGENTING! INGENTING HAR KÄRLEK MED DEN HÄR SKITMUSIKEN ATT GÖRA, HÖRU DE? NÄ, DE GÖRUNTE! HÖR ALLTSÅ.

Men så kan man ju inte bete sig. Däremot funderar jag på att knacka på och erbjuda Patrik Isaksson eller vilken gammal skit som helst för att få variation, alternativt starta ett Spotifykonto åt henne och betala 99 kronor i månaden bara för att inte typ falla tillbaka i depression. Lätt värt det.