Lilla mormor

Min lilla mormor är sjuk. Hon ligger på sjukhus och kanske aldrig mer får komma hem igen. Jag har tänkt skriva det där brevet i veckor nu men skjutit upp och skjutit upp. Jag vet varför det har känts jobbigt. För att jag inte vill tänka på innebörden. Vill inte påminnas om orsaken till att jag vill att hon ska få läsa det där som är så svårt att säga. Hur mycket hon betytt för mig. Vilket band vi haft, hon och jag. Hur hon lärt mig namnen på alla blommor och texterna till alla de där psalmerna. Hur vi bad aftonbön under de där mörkgröna påslakanen med nyckelpigor och hur jag fick ta hur mycket smör och socker jag ville där hos henne. Hur hon bar sin handväska när vi skulle handla och hur hon alltid körde sin silverfärgade Ford på tvåans växel oavsett hastighet. Hur hon alltid bar med sig halstabletter och hur hennes guldarmband rasslade av alla berlocker när hon öppnade asken. Ifall det värsta händer har hon läst mina ord och jag känner en stor lättnad mitt i det sorgsna.