Jag vågar inte säga det. Vågar inte knysta. Vill skrika ut det men håller tyst. Den här lyckan. Den här ofattbara pirriga känslan av att livet är så här nu. Mitt liv. På jobbet svär man över trasig ventilation och prov på hög men jag ler. Ler och längtar. Hem.
Jag går på fest. Den första sedan jag blev mamma och jag är samma men en annan. Jag är lugn och glad och trygg och snyggare än någonsin. Jag ser det. Klockan passerar midnatt och festen förändras och får hjärtklappning. Jag sitter ensam vid ett bord medan mina bordsgrannar bara ska fylla på sina glas men blir stående vid baren. Förr: upphov till oro. Nu: komplett lugn. Den här lyckan är läskig men jag ber till Gud att den består.
Förlåt att man vill bli lite älskad 
Tänker samma som du! Håller tummarna för att lyckan aldrig ska försvinna!