Fram och tillbaka går han. Snabba steg. Blicken fäst rakt fram. Jag ser hans rygg som inte fått någon sol alls i år. Iakttar den otroligt raka hållningen och funderar på om han inte går lite stoltare i år. Jag tror det.
När han når utkanten av gräsmattan där stängslet tar vid vänder han och kommer tillbaka mot mig och filten jag sitter på. Outtröttligt går han. Varje gång han passerar ler vi mot varandra i samförstånd och tänker samma sak. Att det tar tid i dag.
Jag tänker på mitt liv och min osannolika tur och stoppar inte tårarna som väller upp bakom solglasögonen. Grumliga där långt borta under en stor kastanj går de. Det bästa som hänt mig. Mannen i mitt liv och barnet som inte alls vill sova. Jag ser den lilla foten guppa upp och ner utanför vagnen och mannen som kör den. Han ler.
Förlåt att man vill bli lite älskad 
Lyckan. Den största.
K ä r l e k ❤
Visst är det underbart! ❤️
JA! 😍