Split tears

Jag gråter så mycket. Helt plötsligt. Från ingenstans. Han undrar varför. Ser fast jag försöker dölja vissa av dem. Tårarna. Jag försöker förklara. Försöker själv förstå. Hans oroliga blick som inte lärt sig mig än. Jag som inte lärt mig mig. Jag gråter som aldrig förr. Jag som aldrig förr gråtit. Inte så. Ett tag tänkte jag att något måste vara fel. Nu vet jag bättre. Jag tror att alla de här tårarna är uppdelade i två. Från vänster öga alla de som velat komma ut under många år. Som hade behövt det men som jag sparat. Tvingat att vända om. Från höger tårar av ren tacksamhet. För att jag är så lycklig att orden fastnar och kommer ut i annan skepnad. Som salta droppar. Och hur kan det vara fel?