Stå på tå

Det var sommaren 2003 och jag skar mig på glas på Berns terrass eftersom jag hade tagit av mig skorna. Ville vara kort. Ville passa in. Passa med. Så många som möjligt. I skakiga tider är det lätt att tänka så. Med JAS 39 Gripen hängde jag ofta lite på ena höften. I platta skor. Önskade mig inte kortare. Utan honom längre.

Nu har jag mina högsta klackar och han är längre. Nu måste jag stå på tå. För att nå upp. Men inte för att nå fram.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s