Om

Jag är fyrtionio. För tolv år sedan var jag singel. Sedan sex år. Sex ofattbart långa år i väntan på kärlek. Jag drömde om den där mannen som en dag skulle slå undan benen på mig. Tänkte på honom ganska mycket. Hela tiden ungefär. Hade börjat ge upp. Tänkte att den kanske inte alls drabbar alla. Den där kärleken som är rätt.

En lördag i maj kom han så gående och jag, som brutit foten och fullständigt saknade balans redan innan, kunde knappt krycka mig hem. Han blev min på riktigt och jag hoppas att han så förblir. För alltid. Det vore så tråkigt att behöva ändra den här texten.

Den här bloggen föddes ur ett brustet hjärta och har fungerat som mitt andningshål. Den har till största delen handlat om the past. Lite om the present. Nästan ingenting om the future.

Som en röd tråd genom år och bokstäver finns det där vackra, jobbiga, svåra, obegripliga, fantastiska, jävliga och underbara som kallas kärlek.