– Du är den förste som sover i min säng.
Jag ångrar mig direkt. Förbannar min oförmåga att vänta med pratet tills hjärnan tänkt klart.
– Ja alltså sängen är ny…eller alltså…inte så ny…
– Jaså? Så jag är din förste?
Han skrattar. Sedan kokar jag kaffe. I kaffepanna. På spisen. Då skrattar han ännu mer. Han tror inte sina ögon. Mumlar nåt om en tidsmaskin och 40-talet men han erkänner att det är gott. Det gör han.
Förlåt att man vill bli lite älskad 