Leve SATC

Jag gör min fudge till slut. Och scones. Provsmakar framför TVn. Mitt sällskap är Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. Dessa fantastiska kvinnor. De har hjälpt mig. Det vill jag faktiskt påstå. Deras problem och tankar och relationer och liv. Som jag skrattat åt Charlotte när hon rynkar på näsan och struttar sådär roligt som bara hon kan. Genomskådat Mirandas försvarsmekanismer och hur hon gömmer sig bakom jobbet. Beskådat Samanthas leverne. Hon lärde många av oss sjuttiotalister att sex inte är fult. Sex är fantastiskt och det tar man för sig av. Om man känner för’t. Och så Carrie. Som jag gråtit för Carrie. När hon lämnar Aidan fattar man grejen. Man kan ha träffat världens bästa. Det finns inga fel. Ändå är det inte rätt. När man ser avsnittet där han friar och hon kräks. Då fattar man hur det funkar. Och det känns förbannat skönt.