Vykort från Miami

Jag tänker på den fine men triste mannens pappas kvinna. Hon är ensam nu. Inga barn har hon. Inga syskon. Jag skulle vilja skriva ett brev till henne. Tala om hur viktiga de var under de där åren. Att hennes man varit som en pappa för mig som inte haft någon. Att jag gillade våra söndagsmiddagar. Att jag uppskattade att sitta i deras vardagsrum och dricka alldeles för svagt kaffe ur en gräsligt ful TV-kanna. Att jag tänker på henne. Den fine men triste mannen kommer inte att bli glad. Kanske till och med väldigt arg. Att jag lägger mig i hans liv. Jag har ju lämnat det en gång. Men jag kanske tar och skiter i det. Hans pappas kvinna är ensam. Hon tror att Miami ligger vid Medelhavet, att Golden Retriever är äpplen och att man firar Halogen i slutet av oktober. Hon kan väl för bövelen få ett brev. Lite kärlek. Och några rader. Vad kan vara så hemskt med det?