Who’s that girl?

Jag kan inte leva utan kaffe och ostmacka på morgonen. Det har jag har kommit på. MÅSTE få det precis som mina mandlar på smoothien. Jag behöver 48 minuter för att bli klar på morgonen, inte 18. Jag behöver inte plocka ur diskmaskinen som om en OS-medalj av renaste guld stod på spel. Min garderob måste bestå av mestadels bomull. Mina naglar behöver olja. Ofta. Jag älskar att blunda till Monica Zetterlunds långsamma jazzröst och jag behöver göra mina andningsövningar varje dag. Den där vännen som jag faktiskt oftast känner mig lite ledsen efter att ha träffat, hon får inte ta så stor plats i mitt liv. Det går inte. En lång lista över vad som är viktigt för mig; vad jag vill tillföra och vad jag måste rensa bort. Så befriande. Och Han och jag. Vi har valt varandra igen. Vårt liv har börjat om och vi är lika nykära som de första veckorna då man tänkte på den andre så till den milda grad att man inte kunde jobba. Minus det icke avslappnande rätt jobbiga pirret som aldrig ville ge med sig. Vi skickar kärleks-sms på dagarna sådär som de första veckorna. Vi är så tacksamma. För livet. För varandra. Insikter. Lärdomar. Som en vän sa; ett pussel där man börjar från början och har makten över vilka bitar man väljer. Nu vet jag vem jag är. Vad jag vill. Det tog nästan 40 år.