Jag har börjat tycka om att vakna på morgonen. Jag har börjat vakna utan huvudvärk. Utan värk i själen. Det är nya ögon som öppnas mot en ny dag.
November. Den gråaste tiden på året blev kolsvart för mig. Plötsligt kunde jag inte lyfta mina armar när jag vaknade. Inte röra mig. Kroppen var inte bara tung utan liksom förlamad. Minsta ansträngning fick mig att kräkas. Kläderna satt åt, gav mig panik. Bara stora mjuka icke åtsittande kläder fungerade. Ingen klocka. Inga ringar. Panik om hjärnan glömde för en stund. En låsning i ryggen och nacken så fort jag tänkte på minsta lilla krav. Tre hängda plagg från tvättmaskinen, sedan kollaps. Minst en timmes vila efter en dusch. Och så gråten. Tröstlös. Förtvivlad. Ofattbar.
En längre tids för hög arbetsbelastning puttade mig över kanten och in i en depression. Depression orsakad av stress. Utmattningsdepression. Utbrändhet. Oälskat barn har många namn. Nu vill jag döpa om mitt liv.
Förlåt att man vill bli lite älskad 
Härligt att du mår bättre och att du är tillbaka på bloggen. Jag har saknat dig! /Sofia
Tack Sofia! Det värmer!