Till honom

Jag börjar på ett kärleksbrev till honom och tänker att han ska få det när det värsta är över. När det har lagt sig lite. Orden trängs och slåss om att få komma ut först och när jag ser dem i skrift slås jag av hur mäktiga dess innebörd är men hur futtiga de ser ut och att det är orättvist. Till synes vanliga ord som är helt nya. Till honom. Jag förvånas av styrkan i min kärlek, dess skepnad. Det vi har nu är en helt annorlunda och ännu bättre kärlek än den vi hade i nyförälskelsens era och det kommer lite som en överraskning. Jag trodde inte att det var möjligt. Ingen känner mig som han. Ingen har någonsin känt mig som han. Han känner mig bättre än jag känner mig själv och det skrämmer mig lite men lugnar mest. Våra själar fattar varandra. De highfivar och blinkar hemliga signaler till varandra. Fnissar precis då man inte får. Och han, den modigaste människa jag någonsin träffat i hela mitt liv. Han är min. Och lika svårt som det är att sätta ord på, lika stor är den lyckan.