Jag tillhör dem som måste äta rejäl frukost, lunch och middag samt mellanmål in between. Blir psyksjuk annars. Jag har de senaste åren avskytt att laga mat. Haft noll fantasi. Noll ork. Planerat slarvigt. Nu är jag så illa tvungen att step up. Ledighet innebär lunch som ingen annan fixar. Every day. Ledig kvinna och yrkesarbetande man innebär också en viss insats kring middagstid. Jag har googlat recept, lekt Här har du ditt kylskåp och i och med detta återfått lite lust. Det har faktiskt varit roligt att ha tid att laga bra mat även om lunchen mestadels gått fort.
Jag köpte bruna ägg från frigående höns. Omeletten jag gjorde var den bästa i livet. Gul, fluffig, smakrik. Hönsen var glada, det kände man. Till det vattenmelon i kuber och smulad fetaost över.
Jag stekte lövbiff i strimlor och blandade i crème fraiche med karljohansvamp och timjan. Fräste färska champinjoner och halloumi on the side. Vi åt den som en lyxigare söndagslunch. Ljuvligt.
Lade bladspenat på en tallrik tillsammans med avocado och små plommontomater, kronärtskockshalvor och stekt halloumi. Toppade med rostade solrosfrön och skvätte lite rödvinsvinäger över.
Gjorde wraps med rökt lax, ägg och en romsås med röd lök. Delikat.
Åt kokta ägg, avocado, paprika och räkor toppat med en klick crème fraiche som jag gett sting med hjälp av svartpeppar och dijonsenap.
Jag har nästan helt tagit bort pasta men behållit ris och potatis. Bytt ut mjukt bröd mot hårt och fått en aspergersläng av Finn Crisp till frukost varje dag tusen dagar i rad. Skippat kakor och bullar for the most och minskat på lösviktsberget. Jag har inte gjort det för vikten utan för magen och magen älskar.
Förlåt att man vill bli lite älskad 