Då

När jag kom dit var han inte där. Sa att katten somnat på hans mage. Sådant ger stora förseningar, det vet alla. Vi handlade mat under tystnad. Han märkte att något var fel. Hela jag. Typ. Jag bar ett lila linne, det minns jag för det satt så tight om magen. Kanske hade det slutat annorlunda om det varit större. Eller magen mindre. Han var tyst och jag var tyst medan vi låtsasläste varsin del av DN. Tiden rullade tummarna och väntade på vårt avsked så att den fick ta itu med nästa. Kötthelvetet låg i marinad i kylen och skulle aldrig bli uppätet av någon fastän det trodde det in i det sista. Så mycket energi som ödslats. Så lite kvar. Liksom tålamod där i sommarkvällen. Förvirrad mage, osäker på om känslan var hunger eller nervositet. Ovetande om att den skulle vända sig ut och in kort därefter. Han gick. Hem till sin katt och jag stod kvar på tredje våningen och såg honom gå med ihopsjunkna axlar. Jag slängde linnet ihop med hans tandborste. Knölade ner allt långt ner i soppåsen tills jag inte såg det. Såg ändå ingenting för alla tårar. Det var längesen nu. Det var då.