Jag städar i omgångar. För att jag behöver vila emellan. Jag inser att jag varit rätt nära krasch. Inser att det var bra att jag bromsade i tid. Med hjälp. Han sa ifrån när jag under våren sprang ifrån honom och mot ett stup. I april bromsade jag in och räddade mig själv tillfälligt genom att ljuga mig sjuk och vara hemma och vila upp mig. Efter det spurt igen. Trots att jag vet att det inte är bra.
Läraryrket är världens bästa jobb. Jag älskar det. Jag menar det. Att undervisa är oerhört roligt. Att umgås med alla kloka fina roliga ungdomar hela dagarna är en ynnest. Men nu sitter jag här med magkatarr och näsblod och undrar vad som hände.
Förlåt att man vill bli lite älskad 