Jag är på fest och jag är tjejen alla hatar. Lycklig. Glad. Lugn. Alla är singlar utom jag och jag känner igen uttrycket i deras ögon. Den där flackande blicken. De behöver inte säga något, jag ser det ändå.
I början stelt, efter ett tag en öppning och till sist uppsluppet när proseccons bubblor letat sig ända in i blodet. Diskussionerna rör nästan uteslutande dejting slash jakten på Mannen och varför han tycks dröja så förbannat. Erkännanden varvas med misslyckanden. Erfarenheter delas med ett febrilt sökande efter någon att bonda med. Att hitta en gemensam beröringspunkt med.
Det tickar mot midnatt och plötsligt är det dags att gå. Taxi på vänt och en toadörr aldrig på glänt. Höga röster och klackar mot sten som kör retur på tre trappor upp utan hiss. Jakten börjar. För dem. På fyrans buss tittar jag ut över ett sommarljumt Stockholm. Grönskan lugnar. Där bussen svänger in på Odengatan från Valhallagatan längtar jag så mycket efter honom att det gör ont. Och jag inser att det är värt att hatas hundra gånger om för att få känna såhär.
Förlåt att man vill bli lite älskad 