För att jag kan

En gång dejtade jag en snubbe från Äppelviken. Eller från och från. Han bodde där. Han hade allt. Utom kärlek då. Jag irriterade mig nåt alldeles vansinnigt på hans lite glassiga stil och ännu mer på hans nackhår som var för långt och liksom fastnade på jackkragen. Dejt nummer två kände jag att det verkligen inte skulle gå. En tid senare såg jag honom köra förbi en tidig vardagsmorgon. I en Porsche. Och jag fick för mig att skicka ett sms. Jag skrev Varför kör du Porsche till jobbet? Kaxigt. Rätt otrevligt. Oförklarligt. Jag har ingen aning om varför jag skrev så. Eftersom jag redan släckt kärlekens låga och eftersom det inte ens var ett skämt fanns föga mening. Han svarade hur som helst direkt. Det minns jag. Omedelbart pep det till i mobilen. Där stod För att jag kan. Så klockrent. Så briljant. Så snabbtänkt. Hållkäftenbra. Fyra ord. En punkt. Inget mer. Och jag omvärderade inte bara honom där och då utan förmodligen mest mig själv.