Gräsänksgnocchi

Jag är gräsänka. Hela veckan. Det är tomt och lite trist men också väldigt skönt. Jag har faktiskt inte riktigt vant mig vid mitt nya samboliv så ensamvargen i mig jublar, äter för många dubbelbitar choklad, bloggar oblygt, lyssnar på Usher och ligger utsträckt över hela soffan. Kanske släpper jag en fjärt. Förmodligen. Det finns dock ett problem. Jag har kommit att hata att laga mat. Jag har passivt odlat mitt hat rätt friskt det senaste året eftersom Mannen tycker mycket om det och är bra på det. Nu dock. Fem solomiddagar. Satan. Så jag köpte det enklaste jag kunde komma på. En påse färsk gnocchi (kanske finns det inte ickefärsk, vad vet jag), en burk hela tomater och en bit parmesan som var hiskeligt dyr eftersom jag köpte kvalitetsparmesan. Gillar att köpa kvalitetsparmesan. Jag puttrade på tomaterna med endast salt och peber, fräste gnocchin i olivolja och rev över parmesan. Nu ligger jag mätt som en liten seriefigur i soffan och klappar mig extremnöjt på magen.

Jag har sagt fel på gnocchi i hela mitt liv. Inte för att jag sagt det så ofta men anyway. Ordet är ju helt omöjligt att säga. Ser ut som ‘gnotschi’. Uttalas tydligen ‘njocki’. Det har jag vetat sedan de rättade mig på ICA Vanadis restaurang för ett par veckor sedan. Där ville jag äta just detta svåra ord och blev upplyst om att jag ville smaska i mig ett feluttal. Nu vet ni också.