Den där rädslan

– Fast man glömmer väl hur det är att vara singel, säger min kompis med en suck efter att ha berättat om en vän som försvunnit.

En vän som varit ihop med sin kille i ett år och varit puts väck borta lika länge. Som under de få gånger de setts endast pratat om sig själv, sin kille, deras liv och lycka. Trots att de båda varit singlar i vimlet och på jakt bara månader tidigare.

Vi går vägen fram under tystnad. Funderar på varsitt håll.

– Klart som faan att man inte glömmer, säger jag och blir arg på riktigt för vilken normal människa som varit singel länge och plötsligt blir ihop glömmer? Jag menar på riktigt glömmer.

Att fullständigt kära ner sig och toffla ihjäl sig och nöta soffa och läppar är en sak. Att glömma en helt annan. Det är en omöjlighet. Att vara i lovebubblan och bara vägra komma ut är egoistiskt men att drabbas av plötslig amnesia? Nänänä. Inte en suck.

– Men varför hör hon aldrig av sig då? Vi har setts kanske två gånger på ett år!

– Jag vet faktiskt inte. Jag tror hon är rädd.

– Rädd? Va fan! För vad?

– För att tappa lyckan. Av rädsla för att tappa lyckan kramar hon den krampaktigt och vägrar släppa. Släppa honom och släppa in någon annan. Som om det skulle göra henne singel igen. Den kan göra så med en ibland. Rädslan.

Och vi fortsätter vägen fram. Under tystnad.