– Vad är det här?
– En sjal.
Han tittar på mig med skepsis, sedan på det stickade rosa igen.
– Den slänger du väl?
– Slänger? Den gillar jag ju jättemycket.
– Så mycket att du haft den undanstoppad längst in i garderoben hela tiden jag känt dig?
Han ler. Jag ler. Släpper den i sopsäcken.
– Det här då?
– Det är blomjord. Helt oöppnad. Den får du inte slänga.
Han suckar och tar upp en adventsljusstake i sin kartong. Kontakten glappar och hälften av lamporna fattas. Det vet jag mycket väl. Han också.
– Den här ryker i alla fall.
Han håller i den och tittar på mig med bestämda ögon. Ljusblå. De vackraste ögon jag vet. Så vi kastar. Organiserar om. Rensar skåp och själ. Och jag ger efter. Låter någon annan få vara med och bestämma. Lyssnar. Släpper in. På riktigt. Kanske för första gången någonsin.
Förlåt att man vill bli lite älskad 