Det var hos Sommarkatten jag mötte honom första gången. Det var den femte mars 1993 och vi hade bastat innan festen. Inte vi förresten. De andra. Jag gillar inte att basta.
Hans mandelformade ögon. Hans mörka hår. Hans mun som inte talade alls. Den fine men triste mannen och jag var oskiljaktiga från den kvällen. I nästan tio år. I en annorlunda symbios levde vi. Så nära men så långt borta. Från varandra.
Tjugo år senare tänker jag på den dagen. Skickar ett sms till Sommarkatten. Minns du? Hon minns. Hennes minne är beundransvärt. Mycket bättre än mitt.
Tjugo år senare är jag en helt annan. Som är jag. Ett bättre jag. Den jag aldrig hann bli. Innan ett par mandelformade ögon fångade mig tillsammans med en mun som inte talade alls.
Förlåt att man vill bli lite älskad 
Inget sms till den tyste mannen? Som var en del av ditt liv i 10 år.
Nej. Inget sms. Eftersom jag tyvärr tror att jag är hans Kvinna med stort K. Och då kan ett sms göra mer ont än gott.
Jag har t o m foton från den kvällen, där man i stort sett kan följa händelseförloppet 🙂
Helt otroligt! Dom måste jag få se. Tänk vad tiden har gått. Kom att tänka på att jag träffat två män genom dej! Tack! 🙂
🙂 men den rätta hittade du helt själv ❤
😀