Att kämpa

Jag njuter av den första vårsolen och tänker på hur mycket jag kämpat de senaste åren. På hur mycket man måste kämpa som singel, speciellt de som inte har barn att fokusera på. För det är skillnad. Även om man kan känna sig ensammare än någonsin med barn, jag förstår den känslan också, har man ändå någon att orka för. Någon som gör att man inte kan grotta ner sig fullständigt i tankar man inte borde tänka. Någon som gör att man måste lyfta på täcket och sätta ner fötterna på golvet.

Den där kampen som singel under perioder där man inte mår bra är fruktansvärt påfrestande. Alla tankar som har fritt spelrum. Alla frågor. Alla misslyckanden. Alla dagar man bara måste fixa.

Vad ska jag göra på lördag när solen skiner från en klarblå himmel? På nyårsafton? På midsommar? Vad ska jag göra av alla semesterveckor?

Att fixa och styra upp livet för sig själv tar så oerhört mycket kraft. Att kämpa kan vara så vansinnigt jobbigt.

Men för att glädjas åt tvåsamhet kanske man måste ha upplevt det ensamma?