Smider planer för min grannes nästa fest. Jag ska nämligen vara med. Det blir kul. Jag packade, till förmån för min fine mans kalsipper och strumpor som behövde en låda, ner alla mina i bokstavsordning sorterade CD-skivor i en kartong. Fortfarande i bokstavsordning faktiskt. Det känns bäst så. Den kartongen ska jag nu ta med mig när jag knackar på hos min granne mitt i deras fest. Kartongen är nästan 1×1 meter. Jag har många CD-skivor. Jag ska be att få komma in för att jag har lite tips och förslag på ny musik. Så ska jag säga. Hon är ju ändå DJ min granne.
– Har ni hört den hääääär då tjejer? ska jag upphetsat skrika och dra fram Eros Ramazzotti från ett förgånget nittiotal.
Tjejerna kommer att rynka sina unga nittiotalistpannor och nervöst titta på varandra men jag ska bara fortsätta.
– Men guuuuuud! Den här e ju bara sååå bra. Filmmusiken till den där filmen med Whitney Houston! Ni vet hon som dog. Tragiskt. Anyways, perfekt å mixa med modernt! Eller den här! Boyzone! Shit pommes frites vad bra den var när jag var ung. Och Di Leva. Och The Corrs! Dom e syskon alla dom, visste ni det? Kolla va lika rom e!
Och sådär ska jag hålla på. Tills de tröttnar och måste dra ut för att slippa mej. Bra va?
Förlåt att man vill bli lite älskad 
Ring mig när du ska inspirera ungdomarna! Jag har läst att 90-talet är tillbaka och jag vill gärna hedra det, samtidigt som man gör en god kulturgärning. Kan ta på midjekort tröja och tribalmönstrad neonkjol och dansa macarena hela natten.
And watch the bitches go down…
Signar upp för att hedra 90-talet! Med dej Foxy rävster!