Första gången jag åkte till Paris mådde jag dåligt. Sörjde Mannen med stort M, fortfarande i ovisshet om att ett M förr eller senare kan bli ett m. Skrev dagbok och promenerade längs Seine. Överreagerade när någon frågade om jag ville ha ett bord för en eller om jag väntade sällskap. Fick panikångest på rummet och tänkte mycket på hur livet skulle bli.
Andra gången hade jag hatt. Åkte båt och märkte att jag log för mig själv. Bodde i Montmartre men upptäckte att jag älskade Saint-Germain på andra sidan floden. Vandrade upp mot kullen mot Sacré-Coeur och hamnade mitt i en kvällsmässa. Tände ett ljus för morfar och satte mig på trappan och tittade ut över Parisnatten. Jag hittade en fantastisk konjaksfärgad kuvertväska i en second hand-butik bland ortodoxa judelockar i Marais. Satt på mitt favoritkafé på Rue de Rivoli och hörde kyrkklockorna slå medan jag njöt av en café crème. Jag älskade mitt liv och att vara helt ensam i en främmande stad. Dessutom var jag snygg i hatt.
Tredje gången var mitt i en värmebölja. I närmare fyrtio grader och dallrande storstadsluft släpade jag mig gatorna fram. Stannade varje 500 meter och pustade och drack. Gick hem till mitt rum i Saint-Germain mitt på dagen för nödvändig siesta. Försökte få bord på La Palette men utan framgång. Satt i regnet på en uteservering sista kvällen. Åt en tonfisk som var gravad för att jag missförstått menyn. Kalla regndroppar tog sig ner mellan två markiser och träffade mitt ansikte som stirrade på röd kall tonfisk dränkt i olivolja. Reste mig, betalade för mat jag inte ätit upp och småsprang hem till fransk TV och pistagemacarons. Jag längtade hem. Längtade efter någon att resa med. Var färdig med att resa ensam. Helt klar.
Och det är väl precis så livet är. Det finns en tid för allt.
Förlåt att man vill bli lite älskad 