Den ensammaste dagen var fredag. Fredag när klockan var kvart i fyra och helgen var en kvart bort och då det kändes som om alla i hela världen ringde sina män och pojkvänner och flickvänner och fruar och frågade vilket vin de skulle köpa och om de hade tillräckligt med potatis hemma.
Jag brukade fylla mitt liv till bristningsgränsen för att inte smaka på ensamheten för mycket. För även om jag klarade den jämförelsevis väldigt bra och till och med gillade den lite mättar den. Ensamheten. Den allra ensammaste stunden var efter en AW eller en middag som slutade sådär lite mitt emellan tidigt och sent. För tidigt för att gå hem men för sent för att göra något annat efteråt. Sådär kring åtta, halv nio. Att då gå hem en fredag till ingen alls om ens sällskap skyndade hem till någon speciell. Det var det värsta.
Nu ringer han mig. Fredag efter fyra. Säger att han tänkte köpa lite bubbel. Steka en köttbit. Frågar om vi har tillräckligt med potatis. Och jag har fortfarande svårt att fatta att det händer just mig.
Förlåt att man vill bli lite älskad 