Den står längst fram

Tvivlet. Det finns där. Jag känner igen det i sin beigefärgade rock trots att jag sällan ser det. Vanligtvis brukar paniken tränga sig före. Strunta fullständigt i alla andra känslor som vackert. Står i kö. Väntar snällt. På sin tur. Paniken tar allt som oftast rädslan att bli övergiven bryskt i armen likt en för hårdhänt mor. Stegar fram och ställer sig först i kön. Kärleken. Den brukar stå längre bak. I en oansenlig outfit gömmer den sig. Framför tvivlet men en bra bit bakom paniken. Nu tittar jag på kön. Den är rörig. Tvivlet som nyss stod långt fram har plötsligt hamnat långt bak som någon ickeperson i en allt annat än rak krogkö. Paniken och rädslan är inte ute alls. Kanske har de hemmakväll. Kärleken ser jag på långt håll. Tydligt. Den står längst fram. Snart är den innanför. De röda repen.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den står längst fram

  1. Björn skriver:

    Så vackert beskrivet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s