Visste du?

Slaget vid Lützen

Dimman låg tät den där novemberdagen 1632. Det vet alla. Det är ungefär det enda många vet. Vad som hände egentligen? Det ska jag tala om.

Det hela utspelade sig under det trettioåriga kriget där Sverige bara deltog i aderton år innan det fick vara bra. Gustav II Adolf, som lärt ett och annat om det mesta av farfar Gustav Vasa, hade samlat ihop svenska soldater, finska soltatiii och ett gäng legosoldater som förutom att vara proffs på att mörda också ställde lite krav för att komma till jiobbe och peppra motståndarna. De ville ha lön och de ville ta med sig sina familjer. Det här resulterade i att 30 000 människor trängde ihop sig tillsammans med hästar, vagnar och packning på 150 skepp. När alla var med drog man mot Tyskland som vid den här tiden varken var helt eller halvt utan upphackat i mindre provinser likt en finare pyttipanna. Gurra och hans mannar var btw protestanter och nu skulle man utrota katoliker.

– Tjohoo! skrek Gustav II Adolf när han tänkte på de kommande striderna och på hur han skulle rula och vinna som en tok.

Det var alltså dimmigt den här dagen och Gustav som var närsynt hade inga glasögon. Han var en oerhört kompetent fältherre som var känd för sina snabba beslut vilka hittills alltid hade fungerat bra. Dock icke denna dag. Inför den här striden hade Gustav valt ut Streiff, en riktigt snabb häst, men trots att tanken var rätt skulle detta visa sig vara till hans och alla andras nackdel. Hästen drog nämligen ifrån sina hästpolare och Gurra stackarn red rakt in i fienden. Gustav II Adolf träffades av ett skott i lungan och ramlade av sin snabba pålle. Några soldiers kom till undsättning men Gurra A hade ätit lite för mycket tårta så han var för tung att bära. Soldaterna fattade det snabba beslutet att bättre fly än illa fäkta. De drog alltså och räddade livhanken istället för den blödande kungen som låg kvar och kolade vippen. Om han sköts igen tvista de lärde. Dog gjorde han i alla fall. Svenskarna vann striden i stort men makten var inte lika stor efter kungens död.

Hemma i Sverige hade Gurra A en fruga och en sexårig dotter, Kristina. Drottning vid sex år var ingen toppenidé så man bestämde att Axel Oxenstierna skulle ta över styret fram till Kristinas myndighetsdag.

Kristina var en pojkflicka som hatade klänningar, smink och att sitta och vifta solfjäder i skuggan.

– Fuck that shit! sa hon och stack ut och red eller jagade.

Hon pluggade också, både politik och flera olika språk, vilket de andra brudarna vare sig fick eller ville. Kristinas liv i övrigt sög. Hennes mamma Maria Eleonora av Brandenburg hade sedan förlossningen tyckt att dottern var hiskeligt ful med sin kroppsbehåring, sina sneda axlar och stora näsa. Hon sörjde att hon inte fått en son och sa det ofta och gärna till den stackars flickan. Kristina hade visserligen a man’s voice men det räckte föga. Oälskad var hon. Och luden. Då Gustav II Adolfs kropp balsamerats återfördes den till Sverige där hans fru hade ställt i ordning ett sorgerum med svart tyg från golv till tak. Där fanns ett guldskrin i vilket hon förvarade sin mans hjärta. Hon satt ofta i rummet och skrikgrät i sällskap av sin dotter. Det här fick Axel Oxenstierna att lacka ur.

– Barnet mår inte bra! skrek han till den labila modern och man bestämde att Kristina skulle få bo hos sin faster istället.

Där provhånglade hon för första gången med sin kusin och de bestämde att de skulle gifta sig när de blev stora. Några år senare var dock Kristina tvungen att komma ut ur garderoben.

– Gifta mig med dig? No can do. Jag gillar brudar. Jag är flata vettu, sa hon till sin besvikne kusin men lovade honom att få överta kronan på sikt vilket gjorde honom fett nöjd. Han hade trots allt kört ett mercy med kusin Kicki.

Som tjugoåttaåring abdikerade så Kristina, blev katolik, bytte namn till Maria Alexandra och flyttade till Rom för att ligga inte med italienare utan med italienskor. Dock var hon lite för frispråkig och hade lite ont om stash så hon styrde kosan mot la France istället där hon bodde tills stormen lagt sig och hon kunde återvända till Italien. Kristina flackade sedermera runt lite; bodde i Hamburg och besökte Sverige där hon hyrde ut självaste Gotland för att få lite extrapengar, försökte sig på att få styra Polen utan resultat och var rätt rastlös so to speak.

Till syvende och sist slutade hon dock sina dagar i sitt älskade Rom där hon samlade på konst och litteratur, skrev sin självbiografi, drack limoncello och låg med italienskor. Och förhoppningsvis tyckte hon att livet var fantastico.