Räddarna i nöden

Mitt huvud. Nu är det ovanför vattenytan. Det är så skönt att kunna andas. Bara den som upplevt hur det är att vara helt under ytan förstår. När alla kroppsdelar är helt täckta. Nu är jag uppe. Inte med kroppen men med huvudet. Det får räcka. Det finns några räddare i allt detta. Jag hade inte klarat det själv. Räddarna har hjälpt till att lyfta upp mig när jag inte orkade simma mer. Mamma. Finaste mamma. Bu på ön. Alltid alltid där. Oavsett vad. Björn. Alltid beredd med lantluft och kloka ord. Kent. Hon har tvingat mig till SATS varje vecka och när jag försökt dra mig ur med alla medel och skrivit att jag inte ätit frukost och därför inte kan träna har hon med en ängels tålamod men med fast hand svarat Det är två timmar kvar. Det är jättebra för då hinner du både äta frukost och klä på dig. Vi ses snart! och så har vi tränat och ätit lunch och promenerat och druckit svindyr latte och sedan har det känts tusen gånger bättre. På riktigt. S. Promenerar från Söder och möter upp mig trasig. Lämnar mig ihoplimmad. S. Fattar läget och drar ut mig runt Haga. Mads. Fattar läget och tar mig till ett hav av blommor och förser mig sedan med socker. Socker och blommor. Två av mina bästa. M och Sommarkatten. Mina absolut äldsta vänner som jag inte pratar med så ofta men som ändå känner mig så väl. Som ser. Som fattar och skickar kärlek på distans. L. Fattar allt i ämnet utan ett ord. AK4an. Funnits där även hon på distans. Mormor. Som inte kan uttrycka känslor muntligt men som skickat världens finaste brev. Okända bloggläsare som bidragit med uppmuntrande ord. Och så kollegorna. Som ser det som inte går att dölja. Det som man inför eleverna kan låtsas inte finns men som rämnar innanför dörrarna till arbetsrummet. Alla dessa räddare i nöden. Jag som trodde att jag skulle falla fritt. Det var helt fel.

All kärlek i världen till er. Utan er. Inget jag.