Alarmmysteriet

I över en vecka har någons alarm pipit oavbrutet. Jag har lyssnat i trapphuset. Lekt detektiv. Skrivit lappar till grannarna. Varit nära att ringa och be dem öppna Beckomberga igen. Ikväll knackade det på min dörr. Sent. Hårt. Jag trodde att någon var arg för att jag sjungit till Usher lite för starkt och lite för sent. Jag höll andan i soffan och vägrade öppna. Hukade som en liten konflikträdd fegis. Då rasslade det till i brevlådan. En lapp från grannen. Hon har kommit hem från en resa och upptäckt att hennes ugn gått sönder och stått och pipit. Och plötsligt är det inte mig det är mest synd om. Jag knackade på och beklagade. Sedan pustade jag ut. För att byta Vasasatan mot Beckomberga vore ärligt talat ett redigt nerköp.