I ett sammelsurium av röster. I ett virrvarr av kroppar. Där står vi. Håller oss nära varandra i något slags samförstånd. Någon annan tittar på mig. Men jag är inte där. Jag är nära honom. Till slut bara han och jag. Den sista timmen en duo som till skillnad från alla andra är piggare än någonsin. Vi går Odengatan ner. Han säger att han inte vill gå hem än. Och fastän det är det sista av allt i hela världen jag vill göra just nu gör jag just det. Går hem. Ett stort lugn inombords. Det känns i hela kroppen. För är det meningen så är det.
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
jennie om Han är kvar Tove om Han är kvar Jennie om Läskig lycka akiiami om Där går han Jennie om Där går han Arkiv
- augusti 2018
- september 2016
- augusti 2016
- februari 2016
- december 2015
- april 2015
- augusti 2014
- juli 2014
- juni 2014
- maj 2014
- april 2014
- mars 2014
- februari 2014
- januari 2014
- december 2013
- november 2013
- oktober 2013
- september 2013
- augusti 2013
- juli 2013
- juni 2013
- maj 2013
- april 2013
- mars 2013
- februari 2013
- januari 2013
- december 2012
- november 2012
- oktober 2012
- september 2012
- augusti 2012
- juli 2012
- juni 2012
- maj 2012
- april 2012
- mars 2012
- februari 2012
- januari 2012
- december 2011
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
Kategorier
Meta
Förlåt att man vill bli lite älskad 