När jag började plugga trodde jag att jag skulle ligga efter. Att jag skulle ha svårt att ta mig upp och få någonting gjort och göra alla möjliga andra saker istället för att plugga. Att jag skulle anamma sista minuten-manners. Jag hade föreställt mig hur svårt det skulle vara att plugga hemma och att jag skulle tvinga iväg mig själv med en slö IKEA-kniv med fånigt namn mot halsen, knatande Odengatan upp med lila ringar under ögonen och datorn under armen. Sätta mig på ett kafé, ruinera mig på latte för 38 kronor koppen och skriva tills magen sade stopp och pengarna tog slut. Bli tjenis med kaféägarna häromkring. Ljuga för vissa av dem och säga att jag var författare.
Så blev det inte. Jag pluggar som en liten slav i Afrika om man nu får skoja om så allvarliga saker. Nu är det inte mycket kvar av allt jag ska göra. Och jag är det där som man inte alltid får vara. Nöjd.
Förlåt att man vill bli lite älskad 