The Dolph syndrom

Min engelska utvecklas. Jag märker det när jag pratar. Känner det när jag skriver. Hur det går mer och mer smidigt. Att jag inte behöver tänka fullt så länge innan orden når frisk luft, papper eller skärm. Jag pratar för mig själv på engelska ibland. Tänker tyst på engelska i huvudet. Snart blir jag väl som Dolph Lundgren och glömmer det Swedish spraaaket och larvar mig något alldeles kopiöst och vips övergår jag till tyska och så spårar det totalt och jag börjar odla mustasch och smygröka i köket och så får hemvändarn säga Ha! Vad var det jag sa! och jag måste stå till svars och annat jobbigt. Bara för att man ville lära sig lite engelska. Så kan vi inte ha det.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till The Dolph syndrom

  1. hemvändarn skriver:

    !Achtung!!!! Dy mååste passa dik! Je mein fruntimmran mä muntach… då gett du fel böörj snuus me :):):) – å de ske ju va väär än röikinga ( utom för lägenhetsinnehavaren då);)

  2. hemvändarn skriver:

    …glömde, så därför ska du genast sluta med den där engelskan;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s