Det ringer mitt på Odengatan. Jag och Kenta är på väg till SATS och därnere finns ingen täckning så jag får prata klart utanför. Kenta väntar snällt. Det är någon som bara vill tala om att hon mår bra. Att det går bra. Att hon klarar sig. Utan mig. Men att hon tänker på mig. Tänker hälsa på snart. Och det värmer mitt hjärta något så oerhört när jag lägger på och hör hennes sextonåriga röst eka i huvudet.
Jag hälsar på snart. Det ska bli så roligt att ses igen!
Förlåt att man vill bli lite älskad 