Lies are lies

När den fine men triste mannens mamma dog blev det mycket att fixa. Det blir det när någon dör. Många av er vet det. Skillnaden här var att det inte fanns någon vuxen som kunde hjälpa till. Såhär i efterhand fullständigt absurt. Tillsammans med hans syskon ordnade vi allt inför begravningen. Den fine men triste mannen var 21 år gammal. Näst äldst av fyra. Jag var 20. Vuxna på papper men inte vuxna nog för döden.

Alla dessa frågor.

Vilka blommor? Kista eller plywood? Vilken färg på kistan? Vilken musik? Vilka psalmer? Vilken symbol i dödsrunan? Vem skriver texten?

Så många frågor. När vi precis varit med om det värsta. Sett olycksplatsen. Det brända gräset. Bildelarna som man inte riktigt lyckats städa undan helt. Fått veta att smällen var så kraftig att stolen lossnat och slungats ut genom vindrutan. Pratat med polisen. Träffat amulansmännen. Träffat kuratorn. Fått se henne. I lindat huvud och blåmärken på händerna. Med uppspärrade ögon och höjda ögonbryn som inte hunnit strykas på plats innan likstelheten trätt in. Mitt i allt. Ett tiotal val.

Vi gjorde dem alla. Den fine med triste mannens hand i min. Genom allt. Sexton år senare är jag imponerad av mig själv.

Vem skriver texten?

Den fine men triste mannen skrev inte. Den kanske svåraste uppgiften av dem alla. Gjordes av ett syskon. När jag läste förstod jag hur svårt det måste ha varit. För texten var inte sann. Så lätt att ljuga. Så svårt att skriva sanningen.

Jag gillade aldrig den fine men triste mannens mamma. Avsky är ett starkt ord men det är det som närmast beskriver mina känslor. Det värsta av allt. Hennes barn gillade henne inte så mycket de heller. Inte de två äldsta. Hon behandlade dem illa. Under många år. Psykisk misshandel. Utfrysning. Effektiva metoder för att ett barn ska tystna. För att hon mådde väldigt dåligt såklart. Men ändå. Texten i runan. Var inte sann. Och det spelar ingen roll att man är död. För lögner är lögner. Och det sorgligaste av allt inser jag först nu. Det är inte att fyra barn miste sin mamma. Det är att ett av dem tystnade för alltid.