Den där hösten blev kaos. Jag flydde till norr och gick omkring i lånad tröja. Hundhårströja. Promenader Norrland runt. Lisa Nilsson i öronen. Små rum. Under så lång tid en favorit. Efter den hösten omöjlig att lyssna på. Än idag minns jag när jag hör den. Lukterna. Löven. Tårarnas salt. Hundhåren.
– Vem gråter du för?
En vän ifrågasatte.
– För gråter du över Viggen blir jag förbannad. Det är inte okej.
Men jag visste inte över vem av dem jag grät. Visste ingenting. Bara att ingenting någonsin skulle bli som förut.
Förlåt att man vill bli lite älskad 