Jag är på topp hörni. Jag tror ni märker. Ni ser. I orden. Jag pluggar och jobbar och tränar och nynnar och duschar blommor och anlitar hantverkare och smider planer och bockar av en astråkig lista som legat ett tag och jag har en trevlig röst mot chefen. Jag har fått konstaterat att jag har en ledsvullnad i nacken men jag är ändå på topp. Det löser sig. Nacken måste mobiliseras. Sade naprapaten. Nåväl. Det blir nog bra.
Nästan allt är toppen. Det som inte är toppen är av mindre betydelse. Petitesser. I-landsproblem. Jag köpte liljor som skulle vara doftfria men de stinker. Gillas inte. Jag är så känslig för det där med dofter och lukter. Kräkreflexen aktiveras lätt hos mig. Om det luktar illa. Sådan är jag. Jag hade ett ickeskönt moment när jag trängdes med en halv miljon människor som ville förkovra sig på universitetet just idag. En av tre rulltrappor fungerade. En rulltrappa är för lite för en halv miljon människor. Det blev kaos. En stund. Jag hatar att trängas med en massa människor. Avskyr det. Väntar hellre två tunnelbanor för att slippa hoppa på när det är trångt. Då bor du väl i fel stad tänker kanske någon. Men icke sa nicke. För det fina med den här staden är att man kan få allt. Puls eller lugn. Vill man trängas kan man få det. Vill man det inte kan man undvika det. Den här staden blir vad man gör den till. Och för mig är Stockholm bäst.
Jag har ungefär tio miljarder ord i huvudet och alla vill ut samtidigt och min energinivå är på max trots att jag drabbats av svårartad insomnia och snart kanske jag får en psykos. Hoppas inte det.
Förlåt att man vill bli lite älskad 
Låter toppen. Två tummar upp 😀 Fortsätt njuta av utsikten. Där på toppen.