Det är inte bråda tider i uppropstider när man inte har någon klass. Universitetet har ännu inte dragit igång och jag har mycket tid över på jobbet. Det har aldrig tidigare hänt. Det känns konstigt. Visst slappar jag lite, dum vore jag annars, men jag gillar att jobba så jag bestämmer mig för att ta tag i något som ingen annan på mitt jobb vill göra. Städa förrådet. Ni vet ett sådant där förråd med papper, pennor, block och whiteboardpennor där alla river och sliter och hämtar när pulsen gränsar till 200 för att man har bråttom bråttom och där man kastar tillbaka sakerna på en helt annan plats än de någonsin legat för att man är jävligt STRESSAD!
Jag står i det lilla trånga förrådet med håret i en mycket sned knut och svettig panna då någon sticker in ett huvud. Fjunig mustasch. En röst väldigt välbekant men ändå inte. Målbrottet är boven. En decimeter längre än jag är han nu. Storlek makalöst stor i skor.
– Vill du ha hjälp?
– Men hej! Meen Guuud, ja jättegärna!
Och så jobbar vi i förrådet. Båda två. Trots att det knappt rymmer en. Rensar. Kastar. Sorterar. Färgkoordinerar. Hans förslag. Så bra. Han smörar inte. Han gör det från hjärtat. Och för att han vill prata. I min kropp. En värme så gränslös som den bara kan bli. Och inte mestadels beroende på en alldeles för hög temperatur i ett alldeles för litet förråd.
Förlåt att man vill bli lite älskad 