– Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig?
Jag tittar upp och där står en kille. Ganska ung. Han tittar inte på mig. Han tittar bredvid. Han har blindkäpp. Vill ha hjälp till utgången. Är lite vilse.
– Men självklart, säger jag. Jag är ju bra på att hjälpa.
Han tar min arm och vi börjar gå och innan det hela är färdigt har jag styrt honom rakt in i en stor fikus och hans käpp slår mot den vita krukan och jag måste be om ursäkt tusen gånger och han säger att det inte gör någonting alls och jag får en oerhört stark impuls att gapskratta och tackar Gud för att det inte händer.
Trots att det gick som det gick gjorde jag mitt bästa. Och jag vet inte vilket som är värst.
Förlåt att man vill bli lite älskad 