Lenakarinkerstin

Har jag berättat om Lenakarinkerstin? Jag tror inte det. Jag gick en stresshanteringskurs en gång. Jag gick den med sju andra stressade människor. Lenakarinkerstin hade fyra efternamn. Eller var det fyrtiofyra? Många var de i alla fall. Jag döpte om henne till Lenakarinkerstin. Jag gick till henne en förmiddag i veckan. Tillsammans med de andra sju. Hon var bra. Mycket bra. Visste vad hon pratade om. Hon förklarade varför man till exempel inte ska springa för att hinna med tunnelbanan. Det är inget vidare att göra det därför att den handlingen skickar samma slags signaler till hjärnan som om man mötte ett lejon på savannen. Kroppen aktiverar sina flyktimpulser och det tar energi. Som ett uttag i en bankomat. Springer man till tunnelbanan eller bussen tillräckligt många gånger per månad blir det slut på pengar. I bankomaten. Det förklarade Lenakarinkerstin. I kursen ingick många övningar. De flesta handlade om att bryta mönster. Bli medveten. Vi fick fejkskratta, göra armhävningar, klappa varandra på underbenen och kolla temperaturen i lillfingret för att mäta stressnivån. Sist men inte minst fick vi lära oss andningsövningar. När jag började göra dem upphörde mina sömnproblem. Det var som att trycka på en knapp. Jag skojar inte. Skulle aldrig skoja om så allvarliga saker. Varje vecka fick vi varsin läxa. En gång fick jag i läxa att stå på knä på bordet och framåtböjd äta min middag från tallriken som skulle stå på stolen. En annan gång lägga ner gaffeln efter varje tugga och glatt utbrista ”Tjoliho!”. Lars fick i läxa att gå baklänges på stan. Den läxan var jag glad att jag inte fick. Fast de andra kanske fuskade, vad vet jag. Jag gjorde alla mina läxor. Och ändå var jag nog den som mådde bäst i den där gruppen.