Karpathos. Vi hyr bil jag och min vän M. En Jeep. Den är coolare än en vanlig bil, bestämmer vi så det är värt de extra 10 euro den kostar. Vi ska köra till Olympos, en stad längst uppe i bergen, byggd på 700-talet av bybor som tröttnat på piratattacker och därför valt det oåtkomliga läget av strategiska skäl.
M börjar köra. Jag läser karta. Sedan ska vi byta. Men det blir inget sedan. Det blir en skräckfärd utan dess like. Smala smala grusvägar. Längre och längre upp i bergen. Lösgrus längst ute i kanten. Utanför det stup. Flera hundra meter ner om man skulle köra utför kanten. Ingenstans att vända och köra tillbaka om man skulle vilja. Och det vill man. Hela tiden. Jag är rädd. Det är M också. Vi säger ingenting. Vi bara fortsätter. För det finns ingenting annat att göra. M kör långsamt och försöker hålla sig så långt till vänster och så nära bergväggen som möjligt utan att riskera att krocka med de inte alltför många men dock förekommande bilar vi möter men varje gång vi kör igenom ännu en snäv kurva och får möte drar vi efter andan samtidigt och med bultande hjärtan. Svett rinner från mina knäveck och längs vaderna och det är inte för att det är varmt. Det förstår jag. Vi är på väg till Bamses farmors hus längst däruppe på berget och tar vi det inte jävligt lugnt blir det varken honung eller annat. Då blir det ett pyttelitet vitt och blått hus med ett kors på längs vägkanten och i det två foton. Ett på M och ett på mig. Jag kommer på mig själv att fundera på ifall man dör direkt om man kör utför stupet eller om man måste plågas till döds, fastklämd där i bilen. Tanken är inte helt angenäm.
När vi är framme är jag skakis i benen. Jag kramar M och säger att hon varit duktig. Jävligt duktig. Vi svär över att researrangören och hyrbilsfirman tipsat oss om den här resan men inte talat om för oss att vi får räkna med att eventuellt omkomma på kuppen. Hem åker vi en annan väg. En mycket längre väg. Runt hela jäkla ön. Flera mil extra. Och på vägen ner får vi vår belöning. Hav av rosmarin och salvia på båda sidor. Dofterna sköljer över oss genom det öppna biltaket och äntligen kan vi njuta av utsikten som är bedövande vacker. Det doftar hela vägen ner och med livet i behåll pustar vi ut.
Resan var visserligen såhär i efterhand en riktig upplevelse men även om jag inte ångrar det är min rekommendation att inte göra detta. Jag skojar inte.
Cool Jeep. Tycker tjejer i alla fall . Resan har knappt börjat och vi är lyckligt ovetande om vad som komma skall.
Olympos. Jäkla greker att bygga svårtillgängligt.
Här är vi nere. Här är det över. Värt att poängteras i sammanhanget.
Förlåt att man vill bli lite älskad 