Hemvändarsnyting

Jag är i min hemstad och det är barndomsvänner blandat med nyare vänner och festligheter alla veckans dagar och så till den milda grad att dagarna flyter ihop. Nu har det i alla fall blivit tisdag. Det är jag rätt säker på. Måndagskvällen var härlig. Fredag och lördag likaså men igår. Någonting speciellt. Någon speciell. Som fångar mig. Och det känns som om det var så längesedan att jag knappt minns. Så känns det. Det är härligt. Det är bortom härligt. Tills han uttrycker rasistiska åsikter. Helt öppet. Det kommer som en snyting som man inte har en chans att hinna värja sig emot. Jag är borta innan han hunnit blinka med sina inskränkta trångsynta ögon och jag känner tårarna stiga i mina egna. Och jag vet ärligt talat inte om jag är mest ledsen för att han är rasist eller för att jag miste någon jag inte hunnit få. Igen.