Försäkrade fingrar

En av mina första pojkvänner spelade fiol. Ofta. Länge. I timmar spelade han fiol. Vi kunde inte ses så mycket eftersom han övade halva dagarna. Jag var i och för sig inte så ledsen över det för jag var inte kär i honom. Men ändå. En gång gick jag på en konsert där han spelade. Den var i Folkets Hus. Jag gick med hans föräldrar. Jag satt mitt emellan dem och hans pappa somnade någonstans mitt i.

Han sa alltid att han skulle försäkra sina fingrar. Jag tyckte att han var extremt fjantig men tji fick jag. Nu spelar han i operahuset i Sydney. För något år sedan ringde han mig från ett hotellrum i Oslo. Han var full. Han berättade att hans liv var fucked up. På alla sätt. Jag lyssnade. Lyssnade med sorg i bröstet. Vem hade kunnat ana det för tjugo år sedan.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s