Ångest

Han är inte direkt den ömmaste jag haft och han håller inte om mig efteråt. Han rör inte ens vid mig. Vi ligger helt tysta. I min mage känner jag mest obehag. Nästa morgon tar han på sig sina röda strumpor, viker med blicken och går utan att ta mitt nummer. Han vet inte ens vad jag heter. Den där ångesten han nu pratar om två år senare är nog befogad.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s